Related Paintings of unknow artist :. | European city landscape, street landsacpe, construction, frontstore, building and architecture. 275 | Paris judgement | vy over white hall tidigt 1600 tal | Sexy body, female nudes, classical nudes 46 | Openwork Ewer |
Related Artists:
Loo, Jacob van
Flemish Baroque Era Painter, 1614-1670 was a Dutch painter and popularized around 1650 a close-focus concert on a loggia or terrace. So Van Loo became known for his conversation groupings with a subtle color palette, and according to Arnold Houbraken famous for his nudes. He was the founder of the Van Loo family of painters. Van Loo was born in Zeeland in the Dutch Republic. His father might have been a notary, but most time he is regarded as the son of a painter, Jan van Loo, who trained him. (As part of the city archives in Sluis have been destroyed during World War II it is impossible now to make out what is true). His early influences include Thomas de Keyser and Jacob Adriaensz Backer. In 1642, Jacob moved to Amsterdam, where his contemporaries included Rembrandt, Frans Hals, and Bartholomeus van der Helst. In 1643 he married the sister of the painter Martinus Lengele and had six children. They lived on Rozengracht, in the Jordaan and Eglon van der Neer became one of his pupils. In 1660, Van Loo fled the city after having fatally stabbed someone in his belly, during a fight in an inn. He was sentenced to death in absentia and was forever banned from the state of Holland. Van Loo settled in Paris, where he was admitted to the Acad??mie de peinture et de sculpture and where he died in 1670. Van Loo's work was done in the Baroque style, which had begun in Rome and which was becoming a Europe-wide phenomenon in this period. He was a major influence on Johannes Vermeer, when painting Diana and Her Companions. He painted portraits of Johan Huydecoper van Maarssenveen, his wife, his sister Leonara Huydecoper, married to Jan J.
Charles Deas
1818-1867,American painter. After an unsuccessful attempt to obtain an appointment at West Point Military Academy, he turned to an artistic career. He quickly earned recognition at the annual exhibitions of the National Academy of Design, New York, to which he was elected an associate member in 1839, with subjects taken from James Fenimore Cooper, such as the Turkey Shoot (c. 1837; Richmond, VA Mus. F.A.), and from Washington Irving, The Devil and Tom Walker (1838; Richard P. W. Williams priv. col.).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.